Tjugoåttonde stoppet
Kartläggning med Bianca · november 2026
Kartläggningspromenadens ledare: Leila Natsheh
foto: Leila Natsheh
Vi började vid ett picknickbord utomhus nära platsen där vi träffades. Åttaåriga Bianca lyssnade nyfiket på uppgiften som låg framför henne: att visa oss runt i sitt närområde. "Vilka gratis utomhusplatser tycker du om och vill dela med andra barn?" frågade vi.
Det här var vår första kartläggningspromenad med en familj, ett experiment för att se hur det fungerar att kartlägga ett område i en mer avslappnad miljö, under en helg och utan att någon organisation deltog, utan bara Barnens Smarta Karta-teamet tillsammans med en familj.
Detta upplägg gav oss möjlighet att verkligen lyssna på Bianca och följa hennes vägledning. Vi pratade om platser hon tycker om att vara på och varför, samtidigt som vi också fick höra om graffiti, hennes företagande och scouterna.
Foto: Leila Natsheh
Det första stoppet var en snickarbod, ett litet utrymme för träarbete. Platsen är inomhus, kräver en privat tagg för att få tillgång till och ligger därför utanför ramen för vår nuvarande forskning.
Vi ville ändå höra varför platsen är viktig för Bianca. Det är här hon tycker om att sitta och skapa. Hennes pappa uppskattar också att vara där, och de funderar på möjligheten att göra platsen tillgänglig för fler än den grupp som idag har tillgång till den.
Sedan frågade vi Bianca om hon kunde visa oss en plats utomhus…
Foto: Leila Natsheh
Hon ledde oss till ett grönområde i närheten och visade oss några träplankor som lagts ut som en liten bro över en damm som bildas på våren när snön smälter. Där tycker hon om att sitta och betrakta världen omkring sig. Just den här dagen upptäckte hon att det hade planterats nya träd på andra sidan gatan. Ibland sitter hon där och räknar bilarna som passerar.
Foto: Leila Natsheh
Den här lilla bron är också en plats där hon ibland äter mellanmål. En gång åt hon till och med pizza här. Vi hällde upp varm choklad och pratade om insekterna som finns runt dammen. Under de varmare månaderna brukar hon ha med sig sitt förstoringsglas och ägna sig åt att studera dem.
För att dokumentera platsen gjorde hon ett vykort och visade oss den gräsbeklädda kullen som bron leder till. Där kan man rulla nerför sluttningen bara för nöjes skull.
”Jag vet vart jag ska ta er härnäst!” sa Bianca och visade vägen.
Foto: Leila Natsheh
Vi hamnade till slut vid en bänk i närheten, en annan plats där hon tycker om att sitta och betrakta sin omgivning. Det hon gillar allra mest med bänken är den ständigt föränderliga graffitin. Ena gången är den täckt av vackra färger och mönster, nästa gång har den målats över, för att sedan fyllas med nya målningar igen. För Bianca är bänken aldrig riktigt densamma från en gång till en annan.
"Jag tycker att graffiti är ett sätt att uttrycka hur man känner." — Bianca, 8 år
Foto: Leila Natsheh
Nästa stopp var en kulle där Bianca tycker om att åka pulka under snöiga vinterdagar. Innan vi fortsatte frågade hon om vi ville ta den svåra vägen eller den lätta vägen. Vi valde den svåra, den roligaste vägen. Vi tog oss uppför den gräsbeklädda sluttningen och Bianca utbrast:
”Vi kan grilla här!”
Tyvärr kunde vi inte det. Det fanns ingen fast grillplats och vi hade ingen grill med oss. Men det var utan tvekan en utmärkt plats för en grillkväll.
Nedanför kullen visade Bianca oss två gungor som hängde i träd. Den ena satt fast med två rep, den andra med bara ett. Gungan med ett rep var den roligaste. Bianca tog sats genom att gå baklänges uppför sluttningen medan hon stod på gungan och kastade sig sedan ut. Vi provade också. Det var roligt även för en vuxen, nästan som att flyga.
Biancas pappa berättade att de ibland låter henne gå själv till den närliggande mataffären. Från picknickbänken intill har de fri sikt hela vägen tills hon går in i butiken. Det får henne att kännas så stor och självständig.
Foto: Leila Natsheh
Vi gick tillbaka mot platsen där vi började. Bianca var på väg att visa oss en grillplats, men på vägen stannade vi till vid ett träd att klättra i och en gräsyta intill köpcentret. Det här är platsen där hon ibland ställer upp sin kiosk och säljer sina gosedjur. Ibland tjänar hon några hundra kronor. Och när folk frågar henne vad ett gosedjur kostar frågar hon tillbaka:
”Vad tycker du att det borde kosta?" — Bianca, 8
På så sätt tjänar hon mer pengar än hon skulle ha gjort om hon själv hade satt ett pris.
Foto: Leila Natsheh
Vi gick genom några av områdets gator och passerade några snöbärsbuskar. Bianca plockade några bär och kastade dem mot marken så att de sprack. De används som ett lekmaterial eftersom de ger ifrån sig ett litet smällande ljud när de krossas.
Vi har nu lärt oss att Nordamerikas ursprungsbefolkningar har använt snöbär i medicinska sammanhang, men att de är giftiga om de äts i större mängder.¹ Barn på Irland kallar dem för ”billy busters” och använder dem också som en del av sina lekar.²
Foto: Leila Natsheh
På toppen av en liten kulle, med en fantastisk utsikt över staden, tände vi en eld i en liten grill som Bianca och hennes familj hade byggt. Tidigare hade de en grillplats närmare där de bor, men när den försvann gjorde de den här platsen till sin egen genom att lägga ut eldfasta stenar och en platta för att skydda berget när de grillar.
Foto: Leila Natsheh
Vill du vara med nästa gång?