Tjugosjunde stoppet
Kartläggning med Johannebergs scoutkår · november 2026
Workshopledare: Leila Natsheh
Workshopassistent: Esma Kadribegovic
Vi anlände till den enkla scoutstugan i Johanneberg/Guldheden klockan 18.00 på kvällen. Det var redan mörkt ute. Där träffade vi fyra scoutledare, varav tre var ungdomar, samt tre scoutbarn i åldern 10–11 år.
Foto: Leila Natsheh
Vad kan man använda en pinne till?
Vi började med en isbrytare: ”Prata två och två och kom på tre saker man kan göra med en pinne.” Övningen lättade upp stämningen och ledde till många roliga och kreativa idéer. Deltagarna föreslog bland annat att man kunde göra ett redskap för att grilla halloumi, en harpun för att fånga fisk, pil och båge, ett spjut, olika lekar med pinnar och använda den för att grilla pinnbröd. Idéerna fortsatte att flöda och visade på barnens fantasi och uppfinningsrikedom.
Kartläggning av närområdet
Efter isbrytaren berättade vi om syftet med promenaden: att kartlägga kostnadsfria platser utomhus som barnen tycker om, så att andra barn lättare ska kunna hitta och använda dem. Därefter visade vi de samtalskort som vi tagit fram för att stödja kartläggningen. Några av korten hade teman som ”Bäst när det regnar”, ”Perfekt för äventyr” och ”Här är det lugnt”. Korten hjälper barnen att tänka på platser de uppskattar i olika sammanhang, stämningar och situationer.
Barnen verkade entusiastiska inför promenaden, så vi gick ut. Under de första fem minuterna var det svårt för gruppen att bestämma vart vi skulle gå och hur vi skulle börja. Men efter en stund tog ett av barnen initiativet och visade vägen.
Foto: Leila Natsheh
Kullen, discoljuset och en berättelse
Vi började gå genom området mot ett mål som barnen inte hade berättat om i förväg. Barnen valde naturligt de upplysta gångvägarna nära gatorna, snarare än de mer parkaktiga stigarna bakom husen där det fanns färre gatlyktor.
De ledde oss till en skola. I Sverige är skolgårdar och skolområden ofta tillgängliga för allmänheten efter skoltid och på helger. Vi gick genom skolområdet för att komma till Kullen.
Nere vid foten av kullen ser platsen ut som vilken lekplats som helst. Men när man tar sig upp öppnar sig en plats som känns avskild från omvärlden. Här finns träd, pinnar och stockar att bygga kojor och fort med, klippor att hänga på, träd att klättra i och en fin utsikt över en del av staden och spårvagnshållplatsen nedanför. Eftersom det var mörkt använde vi ficklampor när vi utforskade området.
Sedan fick ett av barnen en idé.
”Jag ska visa er den gigantiska rutschkanan i närheten!”
 — O, 10
För att komma till den gigantiska rutschkanan behövde vi passera skolgården igen. På vägen stannade vi till vid studsmattorna. ”De bästa studsmattorna i hela stan!”
Vi gick också förbi det som barnen kallade ”discoljuset”, en blinkande lampa på sidan av en byggnad. När vi väl kom fram till den stora rutschkanan visade det sig tyvärr att den var avstängd bakom ett stängsel och därför inte gick att nå.
Då fick ett annat barn en idé om en plats som hen ville visa oss, och vi följde efter.
Vi kom fram till en plats som var speciell på grund av en berättelse. På en klippkulle nära det lokala biblioteket berättade en av pojkarna om gången då en ekorre nästan lyckades stjäla hans kebab.
Platsen i sig var viktig, men det var berättelsen som gjorde den minnesvärd. Det blev en påminnelse om att barns relation till platser ofta handlar lika mycket om minnen, upplevelser och historier som om platsens fysiska egenskaper.
Foto: Leila Natsheh
The Troll
Vi gick längs en mörk, parkliknande stig med svag belysning, där hundratals fåglar flaxade iväg i skräck över vårt oväsen. Vingslagen ekade mellan träden. Det var lite kusligt. Sedan snubblade vi över ett omkullvält träd som såg ut som ett lertroll. Det var verkligt, väldigt verkligt i sitt utseende.
Fortsättning följer
Vi gick vidare, fortfarande på jakt efter platsen, när vi blev avbrutna av: ”Vi måste vända tillbaka nu. Tiden är snart slut.” Vi blev ledsna och besvikna, men frågade om vi kunde följa med dem en annan gång. Då svarade de entusiastiskt:
”JA! Vi vill visa er fler platser."
På vägen tillbaka till scoutstugan visade en av de unga scoutledarna en plats där han själv hade lekt som barn. De kallade den ”Skogsgläntan”. När han var mellan 6 och 9 år brukade han leka där med sina vänner efter skolan. De ägnade sig åt många olika typer av rollekar. Än idag används platsen som en lekmiljö av barn i samma ålder.
Vill du vara med nästa gång?

BARNENS SMARTA KARTA WORKSHOPS

↑Back to Top